Belöningen efter en lång vinter

Förra hösten upptäckte jag fenomenet höstlök. Något som jag själv aldrig testat innan. Jag köpte ett gäng tulpanlökar på vår lokala marknad, jag och barnen petade ner de lite här och var i rabatterna (tips på roligt och enkelt trädgårdspyssel med barnen!).

Till en början tänkte jag att mitt tålamod och ivrighet absolut inte skulle harmoniera med höstlökar, jag menar – ska jag peta ner de och sen behöva vänta en heeeel vinter?….

Men det är ju just den charmen som gör det så mysigt, att nästan glömma bort dem under vintern för att sen tidigt till våren – glädjas av trädgårdens allra första livstecken, i form av glada färgklickar i den annars ganska gråa trädgården.

Så när jag besökte storstan häromdagen och det råkade vara ”tag 5 betala för 4” på Plantagen ja då gick jag loss! Nu vet jag ju bättre, att den där vinter går ganska fort ändå och att de där allra första färgklickarna i rabatten är riktigt guld när man längtar efter att få sätta igång sätter blom- och odlarsäsongen.

Dessa tror och hoppas jag verkligen håller vad de lovar på förpackningen ”perfect match” en riktig sockervaddsblandning med pasteller!

Tulipa Angelique – som sägs vara vita när de börjar blomma i april, som sedan sakta övergår till rosa.

Fransiga tulpaner finns med i mina samling sedan innan, men pionformade var ju såklart tvungen att ingå i gänget även de. Nu är dessa raringar nerpåtade lite här och var, både i rabatter och gräsmattan. Jag hoppas kunna bjuda er på massor av färgsprakande trädgårdsbilder till våren!

Extra skrytiga morötter

Sommaren 2021 har passerat. Så fin den var och så fort den gick. Under den gångna veckan åkte de gamla ullsockorna på i stövlarna när jag skulle ge mig ut i trädgårdslandet. Förmiddagstempen är inte allt för skrytsam längre. Tur att solen iallafall ger oss en mjuk övergång från sommar till höst.

Nu passar vi på, innan frosten kidnappar allt.

Det är ju den där tiden nu, där varje natt är lite av en chansning. Lever blommorna när jag tittar ut imorgon? Frosten är bara kring hörnet. Därför är skördetiden verkligen ett faktum.

Vi gick från helt orutinerade, total-misslyckade morotsodlare förra året. Både utan växthus (det stod klart förra sensommaren så vi han aldrig odla i det) och endast med en liten pluttig pallkrage, fylld av meterhögt ogräs som totaltmosat varenda morotshopp. Från det – till detta årets odlarsuccé!

I år var vi både med från start, med fröodlingar som tidigt kunde ställas ut i växthuset, samt vårt trädgårdsland som vi grävde fram tidigt i våras och satte både morötter, potatis, majs och annat gott i.

Så lite skrytsamt var jag tvungen att föreviga morotsknippet!

Och än har vi inte skördat allt. Några morötter fick sitta kvar lite lite till, för att växa sig ännu större och så småningom göra sig ännu smarrigare som kokta, med lite smör och salt till. Och som vi har ätit egenodlat potatis under hela sommaren, total braksuccé!

Så vad kan vi lära oss av detta då? Att alla är nybörjare någongång, att man lär sig av sina misstag, att det tåls att prova även om man inte har någon aning om hur det kan te sig, att det mesta är bara en googling bort, att ett stort växthus och ett trädgårdsland skapar ett otroligt trädgårds/odlarintresse som man inte ens kunde ana att man hade inom sig OCH – att så morötter med såband!!!

Ja, det är den stora anledningen till årets morotsuccé – såband. Dels var det väldigt enkelt att plantera tillsammans med barnen, bara att peta ner ett lite band fyllt av frön och sen dutta över lite jord. Sen är det även betydligt enklare att skilja på ogräs och morotsblast som kikar upp ur jorden, eftersom morötterna växer på en perfekt rak rand med såband.

Till våren planeras att gräva ett ännu större trädgårdsland och kanske även bygge av jordkällare, för tänk vad roligt det vore att kunna skörda så att man kan förvara det även under vintern och njuta av egenodlat även till jul!

Vill ni hänga med i planeringen?

I takt med potatisblasten har juni växt fram och snart susat förbi

Dessa bilder tog jag en sommarkväll i början av Juni. Sen dess har potatisblasten hunnit skjuta till höjden, den gamla hästvagnen (i bakgrunden) har fått sig fina blommor och jordhögen (även den i bakgrunden) har istället spadats ut i diverse rabatter här hemma. Juni har växt fram, i kapp med grönskan och alldeles snart har den första sommarmånaden redan swishat förbi.

Men den låga kvällssolen och det fantastiska ljuset, det är fortfarande densamma, sicken tur vi har som får njuta av den ett bra tag till.

För ungefär en vecka sedan hade vi besök av stylist och fotograf som fotade varje hörn av vårt hem under en hel dag, för kommande reportage i ett stort inredningsmagasin. En rolig erfarenhet och ett roligt sätt att få se sitt hem med lite nya ögon. Dels hur mycket vi faktiskt jobbat och renoverat med det, just för att få våran prägel och vårt hem, samt att få se vilka hörn som andra tycker är lite extra fina. Själva reportaget kommer att dröja, eftersom de är så välplanerat de jobbar de stora magasinen, ca ett års förplanering innan publicering, men då har vi något gott att vänta på!

Något annat gott som vi har väntat på, är vår allra fösta potatis vi satte i våras, som alldeles strax är redo att skördas! Tänk vad mallig man kan bli av lite framgång i trädgårdslandet. Jag tjuvkikade under blasten igår och visst fanns det väl småpotatis där, som snart ska skördas!

Låt oss bli över 100 tillsammans

Att Abborrberget och Villa Gråbo är vår plats på jorden, det råder det inga som helst tvivel om. Det är för alltid hemma. Här vi spenderar allra mest tid och här vi njuter av att leva. Därför känns det som vi gjort en av våra allra bästa investeringar under helgen. Vi har utökat vår gärdesgård med ytterligare några meter på gården. Det blev så fint.

Tänk att något så snyggt också kan vara underhållsfritt och hållbart. Jag har tänk att vi ska hålla ihop, gärdesgården och vi, tills vi blir över 100 år gamla!

Jag drar direkt paralleller till Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn. Jag gillar det verkligen.

Det lilla potatislandet och odlingsbädden vi nyss gjort blev väldigt mycket mysigare med gärdesgården tätt intill. Som ett njutbart litet krypin, som snart tar sällskap av massor av grönska och ätbart.

Eftersom vi bor uppe som på en högslätt (vi bor ju som sagt på ett berg) med gamla järnvägen strax nedanför så är det skönt att ha ett ordentligt skydd för den branta slänten ner till gamla banvallen. Samtidigt som det inte skymmer utsikten. Den lite glesa häcken som stod här innan var gav inte de bästa garantier när barnen kommer på fyrhjulingar, cyklar och allt som kan tänkas att vara otäckt att rulla nedför med.

Nöjd. Nöjd. Nöjd.

Klara… färdiga…. – Njut!

Det knoppas, nya vårblommor kikar fram, häcken går från grå och spinkig till gröntät över en dag. Dagarna spenderas i trädgården, ända fram till skymning. Det är just precis NU vi ska börja njuta lite extra. Att inte glömma hur mycket vi längtat. Efter just detta.

Jag får nästan hejda mig en smula. Denna härliga vårvärme och längtet efter att få fylla långhyllorna i växthuset med blommande pelargoner tar nästan över. Jag vet att en kall natt kan vänta kring hörnet, jag vet.

Jag får istället glädjas lite extra över de tåliga kämparna som blommar sig genom kalla vårnätter

Som påskliljorna i sin allra finaste prakt. Och tulpanlökarna som är påväg. Tänk att detta är startskottet! För en lång period av värme, ljus och sommar!

Gottigt och blomhav på ingång!

När vi har en plätt gräsmatta till övers, älskar potatis och morötter, varför inte gräva lite och odla just detta?

Det var precis vad vi gjorde förra helgen! Vårt trädgårdsland är under process. Först mätte vi ut vart det skulle vara, sen var det bara att sätta spade i jord, en efterlängtad och härlig känsla efter en lång vinter.

Som vanligt har vi proffshjälp i model mini.

Grästuvor skulle kastas på kompost och jord skulle jämnas ut, ett perfekt jobb för en liten. Och stor.

Vi grävde landet som formen av ett L längs med ena långsidan samt baksidan. Ätbart på långsidan och blomhav på kortsidan är visionen.

Nu är det bara matjorden som ska på plats och någon slags kant runt. Vi påbörjade ett staket av trägrenar, men det lutar nog ändå mot en stenrad runt istället, likt den vi har kring växthuset och andra rabatter i trädgården.

Fortsättning följer!

Nu har jag gått & fått hybris…

Jag drömmer om tacofredag med egenskördad gurka, drömmer att vi ska ha glassfika i växthuset och barnen kan sträcka ut armen för att plocka en jordgubbe att toppa med, drömmer om att få strosa runt kring knähöga blomsterbäddar fyllda med vallmo, drömmer om att plocka in ett knippe väldoftande luktärt som får en plats på handfatet. Jag drömmer om prick allt detta. Men inte just nu. Längtet och drömmandet är halva nöjet.

Det är nog därför jag fastnat lite extra för det här med att förså. Det blir som små depåstopp på vägen, ni vet? Att vattna, ta hand om , växer och växer, plantera om, plantera ut… Vad är det man brukar säga, att resan är viktigare än själva slutdestinationen? Fast det är klart, fulla bärplantor och vackert blommande blombäddar är ändå en helt okej slutdestination också. Att få längta och ta del av resan. Sen i sommar får man en liten belöning för allt man åstadkommit.

Jag fick äntligen hem ett gäng fröer jag beställt. Många nyheter som ska bli så spännande att prova.

Det här med växthusbygget har gett mig lite hybris, nu är jag nästa medlem i Mandelmann på Djupadal.

Milton har varit med och valt lite också. Tomater var självklart, han ska ju göra egen ketchup till korvstroganoffen! så detta år ska han så bifftomater, de tyckte han var fräsiga!

Sen klickade jag bl.a hem stockros, pionvallmo, rosenskära, luktärt, fjädervallmo, minimelon, minipumpa, djungelgurka, växthusgurka, ärtor, solros och kornvallmo. Solrosorna heter ”autumn beauty” och går i färgerna gul brons och vinröd, kommer bli så fint. Solros är dessutom perfekta att så med barn. Miltons egensådda solros blev längre än pappa för 2 somrar sen, helfestlig att följa fröts växtspurt!

Snart börjar det roliga, att få påta lite i jord igen!

Bortglömd överraskning

Egentligen på jakt efter något helt annat sprang jag på den lilla korgen i ett av köksskåpen. Full av totalt bortglömda, torkade vallmokapslar. Vilken skatt! Mycket bråte resulterar i skattjakt, i mitt egna hem!

Jag har ju redan beställt ett gäng vallmofrön inför odlingssäsong 2021, men har ju planerat att slå blomrekord (hallå, jag har ju ett helt växthus att fylla upp nu!) här på Gråbo nu i sommar, så fler frön var välkomna! Och vallmo, det är alltid en fröjd!

Jag kikade tillbaka i arkivet (så bra att ha en blogg att kunna bläddra tillbaka i) och tror att dessa är från sommaren 2019, när Minelle plockade med de små prinskroneliknande vallmokapslarna.

Jag försökte med en googling för att få svar på om de hunnit bli för gamla för att sås om, men fick bara svar på att de går att äta om de inte är mer än ett par månader gamla. Näe, inte riktigt det jag sökte svar på, så jag får väl helt enkelt stoppa ner de i jord till våren för att få svar.

Milton hjälpte mig att slå hål på kapslarna, så samlade vi alla frön i en liten genomskinlig skål, mitt på köksbänken. Kanske blir de lite mindre bortglömda där, när det väl är säsong.

Detta är väl återbruk utan dess like? Att från en liten blomma kunna få hundratals nya! Kanske ska gräva iordning och gör en helt ny blomsterbädd precis bredvid växthuset, en egen liten vallmobädd… Vi hoppas på riktig vallmolycka längre fram i sommar!

Kepsen är på!

Ni kanske är trötta på både julen och att se mitt gröna växthus vid det här laget? Nejdå! Några sista bara, från Gröna Gråbo i julkostymen, innan den är ett minne blott tills vi ser det i November igen.

Jag måste erkänna att jag längtar (ooootroligt mycket) efter att få odla här inne och att få ta fikan här inne, även fast det är himla mysigt med både julgran och stjärnor. Allt har sin charm, även att få längta.

Vi satte dit kepsen…

…som Jack kallade det lilla taket över dörrarna, i början av december. Det lilla gjorde faktiskt mycket för den tidigare ganska nakna fasaden, något hade liksom fattats. Himla mysigt nu när snön kom till oss i Värmland, då ett litet täcke nu även lagt sig ovanpå den lilla lilla kepsen.

Till sommaren planerar vi att smycka fönstren på Villa Gråbo på samma sätt som växthusets, fast med större konsoler och kepsskärm då.

En av 2020 stora höjdpunkter här hemma, bygget av Gröna Gråbo, inte bara resultatet utan även själva byggperioden, så mysiga minnen. Hur vi måttade med snöre vad stort det skulle bli, skruvade av femtioelva gångjärn från de gamla fönstren, hur hela familjen var med och grävde ur för grunden, barnen lassade på kilovis med sina små spadar i lilla skottkärran, spring med verktyg mellan regnskurarna, när värmen kom och barnen tog ”byggbad”, när vi tog en tripp till Örebro för att köpa dörr (inkl. fikastopp i Grythyttan) men beslutade att bygga egna av fönster ändå, taklagsfest med Cola Zero, när Minelle låste in oss… Bara några av alla fina minnen att blicka tillbaka på. Vill ni kika på glimtar från byggtiden så kan ni klicka här för att komma till kategorin ”växthus”.

Några eftersläntrare

(null)

Precis när man tror att sommaren nått sitt slut så skymtar man några eftersläntrare i blombädden. Årets sista trädgårdsbukett, känns lite smått vemodigt men samtidigt spännande. Jag tror på en fin höst. Välkomnande svampplockarväder och många krispiga
mornar. 

(null)

Legobygge bakom buketten 
Jag blir på riktigt varm i hjärtat när jag ser att ni är så många själar som faktiskt tittar in här, trots att uppdateringarna blivit mer sällan nu på senare tid. Jag har en rimlig anledning och en galet rolig. Något som kidnappat hela min uppmärksamhet
semast veckorna, näst efter familjen såklart. Jag kommer att berätta alldelles snart, lovar!
Hoppas att ni också får njuta av sommarens sista värmande strålar (sommarens mini-comeback), vi hörs snart snart igen!