Blommor · Höst · Okategoriserade · Trädgård · Växthus

Trädgården är varmblodig i slutet av september

Är trädgårdsintresset genetiskt eller är det bara ett intresse som kommer med åldern tro? Hur som helst, att från några små fjuttiga frön få trädgårdsbuketter ända in i oktober och gurkan kirrad till tacosen varje fredag i flera månader framöver är något som verkligen passar min livstil, gammal som ung, ärvda grönskande fingrar eller ej.

Vissa skördade blommor och andra var mer intresserad av att dricka vatten både ur dammen och vattenkannorna, men gott sällskap i vart fall ♡

I slutet av augusti och september är trädgården som mest trollsk. Det där lummiga, mysiga. Gräskanten runt dammen har växt sig lång, yvig och lagt sig vilande över stenkanten. Blommorna är långa och Dahliorna buskiga. Ur de små växthuset slingrar sig gurkplantan ut från den gläntande dörren. I det andra har tomatplantan växt sig stor att tomaterna trycker mot det fuktiga spröjsade glaset.

Och de där magiska skatterna som dyker upp. Blommande rosenskära, de hade jag minsann inte sått där, men ack så välkomna. Bladen på träd och buskar börjar skifta i både eldrött, orange och gult. Trädgården är varmblodig och kanske vackrare än någonsin.

Okategoriserade

Love, vår solskenshistoria

Ser ni vem som intagit vår kökssoffa, ett alldeles eget favorithörn har den minsann förvandlats till. Och inte till vem som helst. Till vår älskade lilla Love.

Det är så fint, att han faktiskt är hemma hos oss, tänk att han är vår och att han är en del av vår familj nu. Det finns nämligen en liten historia bakom Love och hans väg hem till oss.

I ca 2 år har vi funderat mer seriöst på att skaffa hund. Vi har googlat runt på olika hundraser, haft span på olika hundadoptionsidor, blocket och diverse facebookgrupper.

När vi fick syn på Loves annons i somras så kändes det så självklart, där är ju vår hund

Efter att skickat iväg ett meddelande på Loves annons så fick vi tyvärr svar av Loves dåvarande matte att det var så typiskt, för då hade hon precis lovat en familj som hört av sig alldeles precis innan oss, att de skulle få träffa Love och se hur han och deras hund funkade tillsammans.

När vi någon dag senare fick veta att hundarna verkade komma bra överens kändes förlusten så stor. Tänk om vi bara hade varit lite snabbare och sett annonsen.

Sen gick sommaren och vi förlorade som tidigare nämnt vår katt Clara. Tankarna på hund började att mala ännu mer i huvudet. Men ingen kändes ju riktigt helt rätt. Några veckor ytterligare for förbi och en kväll fick vi ett meddelande på blocket:

”Hej, nu skickar till er på ren chansning, är ni fortfarande intresserade av Love?”

När jag ser avsändaren så går tillståndet illa kvickt från halvsovande i soffan till klarvaken, glädjeskutt upp i soffan. Ropar till Jack, det är Loves matte som undrar!!! Tänk tänk tänk om Love faktiskt finns tillgänglig igen?

Och tänk att så var det ju faktiskt. Ägarna som skulle ta över Love kom på ganska snabbt att de tyckte att två hundar blev lite för mycket för de, så Loves tidigare matte hade fått honom tillbaka. Sen hade hon inte velat att Love skulle behöva hoppa runt och utsättas för samma sak igen, så hon behöll honom i några månader, för att han skulle få komma till ro och för att hon skulle fundera på om det fanns någon lösning för henne att kunna ha kvar honom ändå, trots ändrade familjeförhållanden. Men så hade hon haft oss och vårat meddelande i bakhuvudet hela tiden, därav vårt glädjande meddelande den kvällen.

Och i lördags fick vi äntligen hämta hem honom. Han är 1,5 år och en bladning av Cavalier king Charles spaniel och Golden retriver, en alldeles underbar blandning.

Världens bästa målvakt (Milton har utmanat honom med många straffar på mål)

Han är så snäll och den allra bästa att krama om. Han har fått sitt namn ”Love” eftersom han har ett tydligt vitt hjärta uppe på ryggen/rumpan i pälsen, verkligen kärleken själv i hundformat. Så nu vet ni historien bakom vår nya pälskompis här hemma som antagligen kommer att synas här inne många gånger, vår alldeles egna Love ♡

Djur · Höns · Okategoriserade

Från sorg till glädjetårar

Nu börjar inlägget lite dystert, för sist jag satte mig ned för att skriva några rader så pratade jag om en bortgång, och nu är det ytterligare en till. Våra stackars barn har under loppet av bara några månader gått från att knappt veta vad sorg är, till att ha förlorat tre älskade djurvänner.

Tidigt i somras fick mina föräldrar, alltså barnens farmor och farfar, ta bort ena deras hund, vi fick senare under sommaren ta bort vår katt Clara och under veckan förlorade vi älskade TuppenTure här hemma.

Antagligen Sveriges, om inte nordens snällaste tupp

Sorg är alltid jobbigt att hantera, men med barn blir det liksom en nivå ytterligare. Man bär liksom på någon annans sorg t.om. mer än sin egna.

Visst är det väl så att man säger att olyckliga saker alltid kommer i tre? Så nu måtte det väl ändå vara färdigt med sorg på ett bra tag framöver.

Som tur är så har vi haft en riktigt bra helg, där vi faktiskt hämtat oss ett nytillskott i familjen. Känns alldeles underbart att få välkomna en ny familjemedlem. Och barnen är så glada. Men denna nya familjemedlem förtjärnar ett helt egen inlägg med en presentation, så jag håller er lite nyfikna ett tag till, håll utkik!

Djur · Okategoriserade

En sommar och sorg

En sommar har passerat. Har jag plockat nog många buketter? Njutit nog mycket av kvällsbad och sena grillkvällar? Svaret är kanske alltid nej, man får liksom aldrig nog. Och det känns liksom alltid lite vemodigt när morgondimman plötsligt täcker ängarna på vägen till skolan och förskolan, igen. Just det, sommaren har faktiskt ett slut. Fast oj, vilken härlig sommar vi haft. så många nya minnen vi skapat.

Fast vi går också in i denna hösten med en familjemedlem mindre. Vår mjuka lilla vän som fick somna in efter 14år. Clara. Barnen fick känna på sorg på riktigt, en kväll i början på augusti. En sorg som slutade i mängder med tårar, tårar tills båda barnen tillslut somnade i mammas och pappas famn den kvällen.

Jag tror att Clara sover och äter på molnen, de smakar ägg och socker. Eller sockervadd.

Funderingar från Minelle, en morgon påväg till förskolan.

Över en månad har gått och många frågor kommer fortfarande. Inte alla så lätta att hitta svar på. Men att ha Claras egna lilla viloplats på gården är så fint. Häromdagen fick hon en liten dekoration som barnen själva ville köpa på affären.

Och visst blir det väl väldigt tomt när man inte längre har en tasskompis som hoppar upp i knät när vi sitter i soffan och ser på TV, som kryper tätt intill barnen när de är sjuka, eller som väntar på trappen när man kommer hem. Har vi tur så kanske vi får chansen att lära känna en ny tasskompis snart igen.

Familj · Kalas · Milton

Ett år äldre, med Mario och muller

Ja ja, jag må har blivit en riktig blödig mamma, det är vad jag blivit minsann. För varje år äldre som mina barn blir så blir det bara värre. För då blir jag så sentimental och samtidigt helt förvirrad. Va, tänk att min Milton blir sju år!?

Hur kan han ha blivit så stor? Hur kan vi ha en son som liksom kan skriva, cykla, bygga Lego själv, räkna och liksom lösa saker? För är det något han är ena riktig fena på så är det just att hitta lösningar.

Han som älskar att fixa och dona, kanske en framtida Petsson.

Fina Milton, så liten och klok. Så liten och nyfiken på allt. Upptäcker världen i en hastighet så det ibland (ofta) är svårt för mamma att hänga på.

Även i år valde han att ha ett Super Mario party för hela slanten. Ballonger och tårta med både stjärnor, svampar och frågetecken på. Tillsammans har vi byggt Lego hela dagen med mullrande och blixtrar på utsidan fönstret, mysigt.

Sån lycka när han snabbt rev upp paketet imorse och fick se att det gömde sig en Luigi (i pratande Lego-version) där i. Hans Mario fick en kompis och Milton sin största födelsedagsönskan uppfylld. Det är det bästa som finns, att få överraska barnen. Speciellt med de där sakerna de skrivit allra högst på önskelistan, väldigt tveksamma på om de verkligen kommer att få det, glatt överraskade när de öppnar.

Grattis Milton min Milton, på 7årsdagen.

Blommor · Okategoriserade · Trädgård

Vi utökar Ros(ö)familjen

Rosor må nog vara den kändaste sortens blomma, skulle jag tro va. Av en helt förklarlig anledning. De ses oftast som romantiska, vackra och eleganta. Inte konstigt att de fått bli fler och fler här hemma på vår gård.

Löjligt nöjd är jag med idén om att skapa ett skuggande rostak till hönsen. Ibland är det många faktorer som spelar in för att idéerna man har faktiskt ska bli lika bra som i tanken. I detta fall moder jord, den faktorer som man oftast inte har så mycket att säga till om. Men titta så bra det faktiskt blev.

Tänker tillbaka på det provisoriska taket i form av ett solblekt parasoll, som vi hade den heta sommaren 2018, när vi precis blivit hönsägare. Jag föredrar helt klart grönskande tak, om jag säger så.

Senaste tillskottet i ros(ö)familjen är denna ljuva New dawn, som vi planterade i slutet av sommaren 2021. Sakta men säkert börjar den också känna sig som hemma och bli mindre blygsam, för nu blommar den också minsann. Nästa sommar hoppas jag kunna ta en kaffekopp bredvid en ljusrosa rosblommande snickerbosvägg. Bara den vågar ta för sig lite mer.

Familj · Kalas · Minelle · Okategoriserade · TeamRosö

Skepp Ohoj, här var det sandtårta och kalas!

Vår älskade sommarflicka. Fyra år sedan den där stilla men ack så varma natten i juli. 2018, Sverige bestod av VM-feber och glödande skogsbränder. Men vår sommar blev en av den mest minnesvärda någonsin på grund av något helt annat, pågrund av dig, Minelleskling. Fyra år sedan du valde att äntra världen fort som attan, när du väl hade bestämt dig, efter att vi väntat otroligt länge, flera flera dagar efter beräknad ankomst.

Fyra år. Och framtida storfotograf. Sen hon fick en leksakskamera i plast, ett medskick i en Disney prinsess-tidning så har hon fotat, garanterat tusentals, bilder på allt, allt från crusingbilar på stan, till Pippi på Astrid Lindgrens Värld, ”foton” som ingen någonsin kommer att se resultatet av tyvärr.

Men så fick hon nu en alldeles egen riktig kamera som ger riktiga bilder. Kan ni förstå lyckan. Även för oss, att äntligen få ta del av det hon tycker är viktigt att få på bild.

Tillsammans med knotten och myggen och efter läggdags för barnen, kvällen innan kalas så gick jag & Jack ut i trädgården för att förbereda en liten överraskning hon skulle få se efter frukosten morgonen därpå. Vi överraskade henne med en alldeles egen Hoppetossa, med mängder av sand att gå loss i.

En buffé av sandglass, sandtårta och sandpizza har serverats hela helgen!

Självklart gjorde vi också en namnskylt till skeppet. Inga tvivel om vem en av favoritkaraktärerna är hos fyraåringen.

Hoppetossa kvalade sig snabbt in bland toppen av favoritleksakerna här hemma, både hos den stora och lilla piraten.

Jag älskar barnens födelsedagar nu när de börjar förstå innebörden av de på riktigt. Man får liksom återuppleva det där pirret igen. Nu är vår minsting fyra år. Så stor och så liten. Min älskade, Minelleskling.

Familj · Okategoriserade · Resor · Sommar

Sagolikt vackert

Sagolikt vackert, bokstavligen. Den mysigaste lilla semestretrippen till Astrid Lindgrens värld. Drömresemål, för både de små och stora i vår familj.

Som vuxen besöker hänförs man av alla dessa vackra miljöer, helt galet vackra byggnader i både mini och maxi-format, växterna som är så noga utvalda överallt i parken, skådespelarna i de roliga teaterframförandena. Som barn är det en dröm att få hoppa in i sagornas värld, känna igen och t.om få prata med sina favoritkaraktärer. Få bli ett med sagoböckerna.

Vi lekte och lekte och lekte, så det är underligt att vi inte lekte ihjäl oss

Ett citat av kvinna själv, Astrid. Stämmer väldigt bra in på barnen som fick springa kring inne i hennes värld.

Både jag och Minelle vart väldigt förtjusta i den vackra ministaden. Tänk så mycket material, tid och kärlek det är nedlagt på varje litet hus, och det finns en hel stad att fascineras av.

Tänk att få äta glass på Pippis trapp dåra. Inte varje dag man får en sån fin fikaplats.

Jag har länge funderat på att göra mig en egen fågelskrämma, en fulsnygg en. Ni vet, en som kanske skrämmer iväg någon skata som tar sig friheten att äta upp våra jordgubbar, men som också blir ett litet charmigt inslag i trädgården, inte bara förskräcklig. Typ exakt den som jag hittade på ALV. Bli inte förvånade om en liknande dyker upp här hemma.

Liten kille i stor värld.

Sa någon fika? Jag har hittat en perfekt plats. Undrar om bullarna är i samma storlek?

Vi maxade dagen och stängde såklart stället, sista timmen var det väldigt lite besökare kvar. Så lite att vi hade hela Hoppetossa för oss själva! Skepp ohoj!

Nördigt intresserad som jag är, av både arkitektur, blommor och inredning, så fångade jag upp massor massor massor av inspiration.

Min personliga favorit (okej, en av de, så svårt att bara välja en enda) Barnen i Bullerbyn.

De galet duktiga skådespelarna. 120% inne i sina karaktärer. Efter den ordinarie teaterföreställningen hos Pippi, så valde några karaktärer att stanna kvar för att prata med barnen i publiken, låna både hattar, kepsar, fektas med sjömän och busa med varandra. Så fint att se, barnen får hänga med sina idoler.

Vi hade också tre väldigt fina dagar i Åtvidaberg, där vi hade vårt boende. Helt kravlösa och vackert väder.

Milton skaffade nya vänner, när han plockade fram sina chokladmunkar på stranden. I en underbar solnedgång tog vi kvällsdopp, fikade, lekte i lekpark och fixade lite fotbollslekar. Perfekta kvällssysslor en sommarkväll på semestern om ni frågar mig.

Sån fin semester vi stoppar långt in i minnesasken.

Dammen · DIY · Djur · Okategoriserade · Trädgård · Växthus · Villa Gråbo

Hur vi byggde en guldfiskdamm i trädgården

Det hela började med en liten solcellsdriven fontän som barnen fick av sin farmor och farfar. Det fick liksom bli startskottet för det där dammbygget som vi länge grunnat på. Allra första sommarlovsdagen satt jag där på en av de vita stolarna och tittade på hur barnen lekte med en hink vatten och fontänen som stänkte vatten åt alla håll och konstaterade att hinken var alldeles för liten.

Klick! En bro beställdes och bygget var igång.

När bron levererades så började vi placera ut sten, för att känna av hur stor vi ville att dammen skulle bli och vilken form som skulle göra sig fin där.

Vi ville att dammen skulle synas både från insidan av växthuset (vi har en liten fikaplats även där inne) och såklart framför det lilla cafésetet utanför växthuset, för att kunna sitta där och njuta av lite porlande vatten.

Nu var det bara att hugga tag i en varsin spade och gräva!

Vi grävde, mätte med tumstock, grävde, mätte… Vi köpte en tjock gummiduk (som egentligen används till tak. Det finns många varianter av dammdukar om man googlar runt) och provade att lägga i den i hålet efter att vi grävt en bit ned, då tyckte vi att det blev lite tydligare hur grund/djup den kändes och vi kände då att vi ville gräva ytterligare lite djupare. Hugga tag i spaden igen!

När vi fått det djup vi önskade så lade vi i duken och fyllde i några centimeters djupt vatten för att få lite tyngd, då var det lättare att trycka och jämna ut ojämnheterna i botten av duken. När duken var på plats fyllde vi på mer vatten. Sen klippte jag bort spill i kanterna men behöll ca 20cm överflödig duk hela vägen runt om.

Varma byggdagar kräver svalkande fotbad

För att få duken att ligga extra still och dessutom få en snygg kant (dölja den), så lade vi på lite större stenar hela vägen runt dammen, på dukens kanter. Vi fortsatte sen att lägga så mycket sten vi kunde kring både kanter och i botten, för att dölja duken och för att det blev riktigt fint med stenar i olika storlekar och färger.

Sen kom den stora dagen, vi skulle åka till fiskaffären för att köpa nya hyresgäster till dammen! Slöjstjärt (en typ av guldfisk) heter sorten och de skulle vara perfekta att ha i damm (vi rådfrågade personalen). Man vänjer in de i vattnet genom att lägga ner påsen ( som de fraktades från affären i) i dammen, sen efter en stund börjar man successivt fylla på med det vattnet man har i dammen, ner i påsen, för att vänja in de i klimatet, innan man släpper ut de helt och hållet i dammen. Rådfråga personalen på plats för exakta instruktioner, om ni planerar att köpa fiskar.

De heter Lasse, Maja, Markus & Martinus. Döpta efter mästerdetektiver och sångfåglar, ni vet.

Vi kommer att ta in våra fiskar i akvarium under vintern, då vi valde att inte gräva vår damm så djup (ska man övervintra fisk får det inte bottenfrysa). Vi var lite oroliga över vår katt, men hon har varit fram och kikat på fiskarna och sen inte brytt sig om de överhuvudtaget, så vi hoppas verkligen att det fortsätter så.

Det blev så otroligt mysigt. Att en liten plätt med vatten kunde göra sån stor skillnad på hela trädgården. Otroligt rofyllt att sätta sig hos fiskarna och bara titta på de, samtidigt som man hör lite porlande vatten från fontänen.

Några blommor har jag planterat kring dammen och fler ska det bli. Gärna lite som kommer att klättra i bron och något som hänger över både stenkant och vattnet lite.

Vår damm är ca 40-45 cm djup. Vi hade både djur och barn i åtanke när vi skulle bygga damm. Barnen älskar dammen, traskar runt på bron och kollar till fiskarna flera gånger om dagen. De får dock aldrig vara själva där, trots att den är grund, vatten är alltid vatten.

Sen kommer näcken på besök ibland. Haha, den galningen. Barnen såg först inte vem denna ”Näcken” var på bild och var väldigt fascinerande över att jag lyckats fånga honom på bild.

Om fiskarna var i dammen även de när bilden togs? Japp! Om de var nyfikna på ”Näcken” Japp! Men jag lovar, varken djur eller människor kom till skada under photoshooten, haha!

Inredning · Malin · Malin i media · Nytt/Aktuellt · Okategoriserade · Villa Gråbo

Barndomsdröm

Idag hittar ni kanske ett välbekant hem i tidningen Leva & bo? Vi hade nämligen en stylist och fotograf här förra året som fotade både vårt hem och oss. Nu finns tidningen i butik och visst är det väl ändå en barndomsdröm som går i uppfyllelse.

Det må kanske låta nonsens i någras öron men har man matchat, möblerat, byggt och inrett ända tillbaka så långt som det lila (ja, allt i rummet gick i lila under den perioden) flickrummet hemma hos mina föräldrar så är det en dröm att faktiskt få dela sitt stora intresse i ett stort inredningsmagasin.

Vi renoverar, fixar och donar ju väldigt mycket, då det är ett av våra stora gemensamma intressen, så det är alltid roligt när det uppskattas och inspirerar andra. Att få chansen att visa många som är intresserade av samma sak, på en stor plattform.

Lite fnissiga blev vi när vi bläddrade i tidningen och insåg att vi faktiskt t.om hade hunnit göra om en hel del sen förra året vid den här tiden, då reportaget gjordes. Men vet ni vad? Det är faktiskt så att två supergulliga tjejer var här häromdagen och plåtade för ett nytt reportage som kommer att synas i en ännu större inredningstidning nästa sommar! Iiiiih, så pirrigt och kul! Vi hade så roligt när vi tog bilderna så jag har en känsla av att det kommer bli ett superfint reportage, lovar ju att såklart uppdatera när det publiceras till våren.

Har ni inte tidningen så går det att se ett litet utklipp på webben här (länk).