Vallmodröm och lagomt mallig


Nämen jag drömmer om växthus, blombäddar och långa stråk av vallmo-odling. Har väl jag kommit att bli en grönfingrad Mandelmanns fan? 

Jack kom hem med ett fång blommor igår, från vår lokala blomsterhandel. Så fin, både buketten och min man. Visste ni att jag hade tanke på att utbilda mig till florist på gymnasiet? Man undrar ju hur livet hade sett ut då. Men jag ändrade mig i sista sekund och valde att läsa till fotograf istället, vilket var otroligt roligt och något jag verkligen fått användning för. 

 
Vad hetter de små rosa volangdrömmarna? Så söta!

På gymnasiet var det mest suget efter kreativiteten som lockade till floristyrket, att få dyka ner i ett hav av härliga kulörer att binda buketter av. Nu på senare tid har själva intresset för blommor i alla olika former och själva odlingen "blommat upp" (hehe). 

Det är ju häftigt det där. När man en kall februaridag stått och skakat ur fröpåsen på frön, petat ner i jorden och rått om de, tills nu (eller snart) 4 månader senare, när man barfota ute i trädgården kan gå och kan börja plocka buketter, jordgubbar, gurkor.... av dessa små små frön. Man blir så himla mallig, samtidigt så fascinerad av moder jord. 

Så ett växthus, lite fler rabatter, määääängder av vallmo och rosor samt en fräsig fågelskrämma vore ju himla roligt att pryda vår sommaträdgård med. 

Vad dekorerar ni trädgården med? 





När natten är ung, trädgården får följa med in och det tävlas i kubb

(null)

Ljuset i dessa bilder fick mig att tänka på hur mycket som hänt med dygnets soltimmar bara senaste månaden. 

Alltså tänk vad vi har framför oss hörni. Jag blir alldeles pirrig av att tänka på när gräset kommer bli grönt, hur många ljuva sommarkvällar vi kommer att tävla i både kubb och kortspel här hemma, hur vi kommer att greja på gården till klockan når 23 men fortfarande inte vilja gå in och krypa till kojs för att tempen och lugnet är alldeles precis sådär lagom för att sköta utesysslorna just då. 

Hur vi kommer leta skugga och njuta av de små vindbrisen som svalkar. 

Man bojkottar TVn för att istället sitta ute på altanen och njuta den låga sommarkvällsolen.
Trädgårdsbuketterna som får följa med in. 
Cykelturerna.
Lukten av nyklippt gräs.
Fikan ute på verandan. 


(null)

Och småbarnsföräldrar; bara kunna släppa ut ungarna i endast skor. Inga termosbyxor, inga vantar och inga byxsnoddar som ska träs över kängorna. Den känslan. 

Än så länge åker både mössa och fleecetröjan på men det är fortfarande en väldans befrielse det med. 

(null)

Man längtar gärna och räknar ner men visst är det väl en härlig känsla just här och nu, och hur häftigt det är att veta att allt det där  goda väntar, alldeles runt hörnet. 






Hjärtskärande för hönsmamma

(null)
En myshörna i Minelles rum 

Jag minns så väl BVC-sköterskans ord när vi skulle ta tremånaders-vaccinet på Milton "det är klart att han blir ledsen, det är ju första gången i livet som någon är elak mot honom". Så himla sant och så himla hjärtskärande. Idag var det Minelles tur. 

(null)

Antingen så hade jag glömt hur nervös jag var inför Miltons sprutor, eller så var det just för att man gjort det tidigare som man visste någonstans i själen, hur hjälplös man känner sig som mamma när de sticker ens barn med onda sprutor. Jack fick vara lugnet i familjen idag och tog ledigt från jobbet för att kunna vara med. Det gick iallafall bra för lillsmulan idag, nu är det gjort och storebrorsan var också med på plats som hjälpte till att avleda tårarna med lite Buzz lightyear. 

(null)

Vi pratade om det senast igårkväll jag och Jack, det här om rädslan för att våra barn ska stöta på fel personer i livet och att någon ska såra dem (nej inte med en vaccinationsspruta kanske, det är ju i all välmening). Jag skulle bara vilja hålla dem i varsin hand varje dag, varje minut, livet ut. (Varning för hönsmamma!)  Åh vad jag hoppas att de är uppmärksamma med människor de möter genom livet, och inte går på allt för hårda nitar. Ibland undrar man vad man gett sig in på, bara tanken på att någon av dem ska slå sig eller bli sårad gör att det knyter sig i magen. 

Är man mamma så vet man på riktigt vad både oro och kärlek innebär 
Mina älskade hjärtan.


Tusen känslor i en kropp...


Glädje. Förväntan. Nervositet. Ledsamhet. Förtvivlan. Tacksamhet. Ja inte riktigt tusen kanske, men många känslor på en och samma gång i en enda lite kropp...


Idag har jag "jobbat". Jag har varit på nya jobbet & planerat & pratat ihop mig lite med kollegorna. Även fast det bara vart en halvdag så är jag S Å trött! Mycket att ta in och bara det att sitta vid ett skrivbord & fokusera i flera timmar är ovant efter en lång mammaledighet.


Det är verkligen med blandade känslor jag känner att min lilla lilla bebis snart fyller ett, vilket innebär att jag börjar jobba & han börjar så småningom på dagis.


Men efter idag är jag mer taggad än någonsin på höstens utmaningar med nya jobbet, superduper kollegor & jag vet att lillfisen kommer att trivas så bra med att få leka av sig med andra barn, han älskar ju det och är så social av sig. Men jag kommer trots allt verkligen att sakna våra hela dagar ihop! Får hoppas att det är som de andra erfarna dagisbarns-föräldrar sagt som jag pratat med - Att man får istället all mystid ihop & att man verkligen får kvalitétid med barnen när man kommer hem på eftermiddagarna & helgerna.


Tur att Jack ska vara lite pappaledig med skrutten först, så hinner jag vänja mig lite innan vi "lämnar bort honom" på dagis. Först & främst ska familjen ha en hel sommar ihop!


Mammaledigheten har verkligen varit det bästa året i mitt liv, och jag antar att jag har en väldigt tillfreds & gosig bebis att tacka för det


Något vackert&viktigt


Läste en så fin mening häromdagen, som får mig att vilja skriva lite personligt och vad jag tycker är viktigt.

För varje kvinna som hatar sina bristningar på magen finns en annan kvinna som inte önskar sig något hellre.

Och det fick mig att tänka en extra gång. Jag vet att jag beklagat mig till Jack över att min rumpa försvunnit efter graviditeten, magen blivit lite mjukare...

Men, så har jag istället snabbt därefter kommit på vad jag, vi, faktiskt fått utav det. Vi har fått vår älskade Mille. Och då blir en platt rompa & degig mage så himla obetydligt. Och att sedan läsa denna text så får man ännu ett skäl till att istället vara stolt över sin kropp och vad den faktiskt åstadkommit. Det är inte alla som får turen att kunna bära, föda eller överhuvudtaget kunna få ett barn.

Många som kämpar & längtar efter barn, och varför ska jag då klaga över något så fjantigt som en lite mjukare mage än tidigare?!

Vi hade turen, och jag är så tacksam för det, varje sekund med Milton, vår son ❤️



En optimists tankar på en torsdag

Foton ©: Canon EOS 7D + Tamron 28-75/2,8 | produkfoto/inredning och bakning går alldeles utmärkt att kombinera! 
 
Idag var jag med i ett reportage och hade även skrivit en krönika till lokaltidningen. Tyckte att Lena (reportern) hade skrivit det väldigt bra, fått med det mest intressanta och viktigaste. Kommer att skriva mer om reportaget senare idag/imorgon.  
 
"Att trivas med livet"
Som jag tyckte att artikeln berättade så gillar verkligen det jag gör i livet just nu. Jag har ett jobb där jag trivs och jobbar tillsammans med världens goaste arbetskamrater. Vid sidan av har jag mitt företag och min blogg, där får jag utlopp för min kreativitet. Jag har verkligen hittat min grej. Att få baka och inreda och sedan föreviga det hela med foton är ju min passion. Och att sedan få dela det här på bloggen med er och få respons på det jag gör är ju superkul!



"Drömmar är roligt"
Sen har vi ju det här med drömmar, som är så roligt. Just nu drömmer jag mig till framtiden, (missförstå mig rätt, jag vill leva i nuet och längta och planera till framtiden) det som kretsar mest i mitt huvud nu är ju huset som vi ska flytta till i vår  . Halva nöjet är längtan och planeringen. 
 
 
"Egen bok och produktfotograferingar"
Sen drömmer jag om att någon dag få skapa min egna bok om inredning, bakning, pyssel och tips, en feel-good-bok
med massor av bilder! Och att få arrangera fotograferingar skulle också vara rena drömmen. Att få fixa iordning olika teman på fotograferingar eller kanske fota något visst märke, som t.ex. Greengate picnicken som jag fotade i somras, så roligt 
 
Ibland måste man nog stanna tiden en sekund för att förstå hur bra man faktiskt har det, mitt i det som vi kallar vardagen. Och drömmar behöver vi för att komma någon vart, speciellt de dagar som livet faktiskt inte känns så underbart.


Har ni något ni drömmer om eller längtar till?